Det här en text från min tid på Skrivarakademin, då vi hade i uppdrag att skriva autofiktion utifrån ett minne. Enjoy.
”Du, älskling, det fanns inga rosor kvar i affären idag …”
”Men …?” Jag hänger med huvudet och tittar på mina tomma vaser, som jag helst skulle fylla inför kvällens besök.
”Men jag köpte i alla fall med mig något, jag vet knappt vad det är”, skrattar han och drar handen över nacken. Min tvivlande blick får honom att skruva på sig innan han tar upp två inplastade buketter. Jag går före till köksbänken och inväntar hans resultat. ”Du har höga förhoppningar ser jag”, ler han och pussar mig på pannan innan han rullar undan plasten och vecklar ut buketterna framför mig.
”Det är ju mest grönt”, suckar jag.
”Japp, och lite vitt.”
”Jaja … Tack för ditt försök.”
Han nyper mig lätt i kinden och lämnar mig med min botaniska samling. Jag sätter händerna i sidorna och betraktar den. Jag drar sakta ett finger över en kvist med hårda, milt gröna blad och hajar till . Det räcker med att jag snuddar stjälken så fyller doften mina sinnen och dansar in i min hjärna. Eukalyptus. Först blir jag alldeles stilla, sedan backar jag och hittar en köksstol med rumpan. Och sluter ögonen.
Virvlande små sandmoln, torra gator och kvav värme. Jag är fem år och strosar med min hand i mammas hand. Husens former och storlekar varierar kraftigt utmed gatan vi bor på. Tegel, plåtskjul och stora vita hus i puts i en salig, men något stickande, blandning. Runt knuten finns en smal passage till den stora gräsplanen. Eller nja, hemma i Sverige hade den varit fylld med frodigt gräs men här är den torr och fnasig. Men det gör ingenting, för den erbjuder lek och luft och ramas in av de massiva bergskedjorna i horisonten. Och lite här och var tornar stora, gröna buskar upp sig. Många av dem har färgglada blommor som liknar strutar. Cantuta, har mina föräldrar lärt mig att de heter. De kallas även för Inkagull, vilket jag tycker passar alldeles utmärkt. Guldklimpar som lyser, ja fullkomligt sprakar, upp sin omgivning. Min blårandiga klänning svänger runt knäna när jag nynnar på en sång som jag lärt mig på spanska. Solen är ett pulserande klot och jag känner hettan mot min hud. Min mamma ler och drar undan en svettig, blond slinga från mitt ansikte.
”Gumman, ditt hår bländar.”
”Jaja … men måste tanterna på torget hålla på sådär, du vet känna på det?” gnäller jag. Hon skrattar och kisar mot mig.
”Du vet, dom har kanske aldrig sett något liknande. Dom är ju vana vid sina kolmörka flätor.”
”Jag tänker ha svart hår, som dom, när jag blir stor!”
Hon ger mig ett tillmötesgående leende och nickar. Jag släpper hennes hand och tar ett skutt över ett uttorkat dike som inleder den stora lekplanen och springer mot min pappa och syster som jag ser på håll. På vägen rispar min solbrända arm mot ett eukalyptusträd och jag blir snurrig. Inte av smärta, nej av den intensiva doften. Den slår emot mig och gör mig först alldeles slapp, liksom lugn, sedan rusig. Och jag flyger vidare. Ingen annan doft ger mig så mycket spring i benen. Och ingen annan doft luktar så mycket Bolivia …
”Hallå, älskling?”
Jag slår upp ögonen och märker knappt varken min mans röst eller skepnad intill mig. Jag släpper ut en lång utandning och rycker till av hans blåa ögon framför mig.
”Oj! Ja?”
”Blev det okej?”
”Vilket?”
Han ler snett och ruskar mig lätt om axlarna.
”Blommorna. Det gröna.”
Jag reser mig och ger honom en snabb kram.
”Hade inte kunnat välja bättre själv!”