Dags att dela med sig av en egen text. Iiiiiih! Så, här kommer en av mina texter från höstens poesi-veckor på min utbildning. Uppgiften var att ta en befintlig skönlitterär text och göra om den till prosalyrik. Jag valde ett utdrag från mitt pågående manus-projekt. I arbetet med övningen fick texten även byta tempus och blev något helt annorlunda än originalet. En väldigt utmanade och givande uppgift. Enjoy.
Dinglande ben på muren. Röd är hennes kappa. Snyftningar under ett mintgrönt paraply. Illavarslande skyar, målar mörka prickar på ankellånga jeans. Skuggiga dag, till och med löven har gett upp.
Axlar som inte längre vill. Redan bräckligt hjärta, nu itu. Händer stryker ivrigt, vill dölja våta kinder. Hon ser honom. Hans stripiga hår. Han springer, trotsar det våta. Den blåa jackan blir mörkare. Glittrande ögon och varm påse räcks fram. Makar sig in. Doft av kanel och socker.
Nu, två under hennes paraply. Och hon andas vidare. Han tuggar gott. Tills han ser. Nu ser han. Svajet i hennes blick. Svullna spår.
”Du har gråtit.”
En spinkig arm runt henne, värmer utanpå. Inuti, en orkan. Vindar med vassa klor, vilddjur. Vill inte släppa ut dem. Tämjer dem. Biter hårt. En suck och en varmare röst intill henne. Stillar de vildaste.
”Alltid här.”
Hennes blick mot torgets rutor, stenar som legat länge. Liksom hennes rötter. Nu rycks dem undan. Eller i alla fall isär. Salta kinder mot fuktig luft. Strila fåror. Ett suckande leende bredvid.
”Snart får vi vända paraplyet, samla in dina tårar.”
Hon öppnar munnen. Orden skaver. Överallt. Till och med luften verkar få ont. Om föräldrar som inte längre är hennes. Eller jo, men inte hennes tillsammans. Dummaste. En stilla ilska delas. Vårdande smärta. Varma strykningar under tystnad. Hennes nätta ansikte mot hans axel. Hängivna blickar. Försäkrande ord.
”Aldrig ensam.”
Hon nickar. Matta strimmor dansar i blanka ögon. Fyra dinglande ben på muren. Kanel som slickas. Läkande smatter mot ett mintgrönt paraply.