Månad: oktober 2019

Just nu är jag inne i en fas av lättsam frustration. Å ena sidan skulle jag helst vilja sätta mig i en bubbla och få revidera färdigt mitt manus, förhoppningsvis sista rycket inför nytt utskick till förlag. Det gäller del 1 av den trilogi som jag arbetat med sedan ett år tillbaka, då skrivardrömmen vaknade upp och blev ett livsviktigt ljus i en mörk period av livet. (Jag återkommer säkert någon gång till den processen).

Å andra sidan, har jag just avslutat poesiveckorna på utbildningen och sitter med en uppgift nu som handlar om att lägga grunden för ett eget projekt. Det som kommer utgöra tio av vårens veckor. I nuläget ska en synopsis, en slags karta, lämnas in över projektet samt en relevant läslista. Spännande, på gränsen till läskigt. Samtidigt kämpar jag dagligen med att acceptera mina begränsningar gällande energi och hjärn-ork. Försöker liksom vandra hand i hand med den utmaningen. Diverse pauser är ett måste. Korta som långa, ibland hela dagar.

Mitt eget projekt kommer att vara min trilogi, med fokus på del två. Att sätta ner på pränt, vad mina planer är, känns både nyttigt och hiiiiiissnande. Då och då får jag pausa för att uthärda myrorna som kilar upp och ner för min ryggrad. Jag märker plötsligt hur tydligt mina karaktärer, miljön och storyn, redan flyter i mina ådror. Ibland blir bröstkorgen alldeles proppfull av känslor och jag måste hämta andan. Vill ju så innerligt gärna låta dem komma till liv på bästa, tänkbara sätt. Är salig över allt jag redan fått med mig från utbildningen. Av scenanalys, dialog, gestaltning, bildspråk osv, och det finns så mycket kvar att hämta framöver, både till nuvarande historia och, förhoppningsvis, kommande. Är så oerhört, sådär varmt bubblande, tacksam!

Så, ibland pausar jag enbart för att nypa mig i armen. ”Tänk att jag får göra det här!” En paus som vi alla överlag möjligtvis underskattar, eller kanske inte visste fanns? ”Tänk att jag får bo här! Tänk att jag har en sådan underbar partner, tänk att jag har ett arbete, tänk att jag får ha en sådan underbar vän, tänk att jag får vara frisk!” Vi är relativt bra på shoppingpausen, kaffepausen, snooze-pausen, TV-pausen, träningspausen, fikapausen …

Så, låt oss tillsammans införa, och presentera; Nyp-i-armen-pausen! Folkets jubel!

Kära Höst. Kan vi lära av dig?

Det flimrar i mitt sinne. Bilder och rubriker om klimatstrejker över hela världen går inte att missa. En ung svenska, som inte har nått myndig ålder, har rivit loss något ur sitt inre som hon anser allt för heligt och viktigt för att hålla dolt. Med risk att blotta sin sårbarhet och allt vad hon bär på som individ, höjer hon ändå sin röst. Jag förundras och hejar på. Även om jag är medveten om gråskalan. Även om jag inte kan eller vet allt i sakfrågan. Faktum kvarstår, en ung människa vågar gå mot strömmen. Ett modigt får traskar in bland lejonen och ryter. Wow! Och vuxna förebilder och ledare som ”vi” valt runt vår värld bemöter detta precis som sig bör. Med respekt, fascination och uppmuntran. Eller?

”Vi behöver verkligen unga som tror på goda förändringar. Som vill vara med och göra skillnad i vår värld.”

Ja, typ sådana saker. Minst. Vare sig man helt delar hennes åsikter eller inte. Eller? Det jag, delvis, möts av i media och bland kommentarer i sociala medier är något som ger mig utslag. Hån, förnedring och vuxen sarkasm dyker upp. På riktigt? Mot en 16-årig tjej som får världen att röra på sig? Och inte åt något livsfarligt håll, som jag fattat det?

Det kliar i hela mig. Mitt drastiska jag, vill ge upp hoppet om mänskligheten. Om ledarskap. Så jag tar en promenad, i min lilla, skyddade oas. Det är säkrast att inte bry sig. Ser hösten runt mig. Kan vi lära av den? Vill vara som den!

Träden som lugnt och stilla vågar tala om förändring. Jag hör naturens respektfulla bemötande av en ny säsong. Fåglarna kvittrar sina höst-memoarer eller drar söderut, utan protest. Luften vittnar om krispig omstart. Det som redan blommat och förgyllt, faller sakta och otvingat till marken. En del av det göms, vilas och vaggas under den mörka vintern, för att sedan kunna vakna till liv. Som något annorlunda. Något nytt. Då vårsolen ger det ny glans eller andra nyanser. Förhoppningsvis till något vackrare och mer värdigt.

Vad är det värsta som kan hända om den unga generationen börjar höras? Om de inte bara vill se en förändring utan även vill vara en del av den? Om rubrikerna börjar hagla om unga människor som vill att jorden ska må bättre, eller arbetar för att vi ska visa varandra mer respekt?

En ung kille som vågar lämna avgörande avtryck mot sexuella trakasserier? En alldeles vanlig student som sätter ner hela sin fot mot mobbing? En ung generation inom föreningar och samfund som höjer sin röst för de svaga och utsatta i samhället? Som startar motrörelser, revolutioner på skolor och arbetsplatser. Får världen att stanna upp och agera mot en vackrare framtid.

Vad är det värsta som kan hända om den unga generationen ger en känga till de äldre? Viskar, ”Shame on you!” Vågar vi lyssna? Vågar vi värdigt och lugnt lägga ner våra egna rädslor eller vår stolthet och låta det gömmas en stund, gå i ide, för att se hur de ser ut när nästa tid kommer? Vågar vi låta hösten ha sin stilla gång? Vågar vi låta det nya växa fram och se hur våra tankar och åsikter ser ut senare? Vad är det värsta som kan hända om den unga generationens uppvaknade lyser vackrare än oss i vårsolen?

Kära höst, låt oss lära av dig. Att ta nästa steg med värdighet och respekt. Tillåta oss att andas in frisk luft och vara vuxna nog att ta ett steg tillbaka och lyssna. Varifrån vi kan stötta och vägleda. Vara ledare nog att inte vara rädda för att den yngre generationen, når längre än oss.

Blotta tanken på det får det modlösa inuti mig att sluta klia.

Jag försöker bli bättre på att påminna mig själv om det vackra och det häftiga i det vi kan se och nå. I det som finns nära oss. Det finns något upplyftande och befriande i att se det ljusa. Ibland kan vi endast kisa efter det. När mörkret lätt kan omge och förlama oss. Under de gångna veckorna har jag själv använt mig av en hashtag på sociala medier för att se det poetiska och vackra i det lilla. #poetryby …

Ett sätt att beskriva det på är som inledningen i låten ”Wonder”:

Have you ever seen the wonder
In the glimmer of first sight
As the eyes begin to open
And the blindness meets the light

Under de första 6 veckorna av min distansutbildning, Skrivarakademin i Stockholm, har vi avhandlat prosa. Med all dess verktyg och grundstenar. Jag har känt mig hemma. Det är med Prosan jag levt och rört mig under det senaste året. Gestaltning, uppbyggnad, scener osv. Men bara några veckors feedback, föreläsningar och utmaningar har utvecklat mitt Prosa-skrivande mer än hela det gångna året sammantaget. Wow. Man vrider och vänder på sig själv, på andras texter, perspektiv och karaktärer.

Och nu går vi in i poesins värld. Inte mitt hemma. Alls. När jag börjar läsa de första föreläsningarna och ögnar igenom vår första uppgift som bygger på ett format kallat ”haiku”, som är en form av kortdikter, känner jag svetten rinna ända in i hjärnan. Men så börjar jag skriva.

Terapi, är det bästa jag kan namnge upplevelsen som. Det rinner ord ur mig. Som sätter ord på det inre, på allt runtomkring, det lilla och det stora, på ett minst sagt omtumlande sätt. Jag överrumplas av hur rogivande det är. Poesi. Vilket verktyg för själen. Vilket sätt att kunna se och känna utan att exakt veta. Inte så flummigt som jag kanske får det att låta, eller som jag själv trodde. Träffsäkert och äkta. Jag har upptäckt #poetrybypoetry.

Om du vill vara med och påminna dig själv och andra om det vackra och ljusa i livet var gärna med och dela dina egna #poetryby…

För det finns något befriande i att kunna se det ljusa. Även om vi ibland bara förmår att kisa efter det.

• 

• 

• 

•