Jag har aldrig varit bra med döden. Den har orsakat alldeles för många sömnlösa nätter och avgrundslika drömmar. Jagat och häcklat mig. Med sin oförutsägbarhet och sina obesvarade frågor. Kanske är det därför jag stirrar med ett stelt, onaturligt flin nu. Självklart ska vi råka på döden även här. Mitt ute i ingenstans.
Jenny skruvar på sig i passagerarsätet och ber mig att gå ut för att se om det andas. Men jag vet ju redan. Klart döden ska få in ännu en stöt på mig idag. Dubbelt upp dessutom, eftersom bilen också verkar lyda under den nu.
Med sega rörelser tråcklar jag mig loss från bilbältet. När jag rundar den tilltufsade motorhuven ser jag först ögonen. Spöklikt tomma. Precis som farmors, tänker jag och blir tvungen att vända upp blicken mot grantopparna. Följer en ormvråks lugna vingslag och en ekorres snabba färd utmed stammen på en tall. Undra om skogen vet att den just förlorat en invånare? Den verkar omedveten. Den knackar, surrar, viskar, kvittrar och susar vidare.
”Precis som resten av den här världen”, mumlar jag för mig själv och hinner känna sticket i hjärtat innan jag återgår till kadavret framför min svarta Toyota. Jag puttar lätt med min grå skinnsko mot djurets slaka ben och rysningarna springer som tusen myror genom min kropp. Nickar sedan mot Jenny, som drar en djup suck. Hon kliver ut och ser sig omkring.
”Vi behöver få tag i en telefon någonstans”, suckar hon med handen över sin panna.
”Hade jag bara kört saktare”, mumlar jag och vi börjar gå.
”Va? Nej, Mike. Du hade inte hunnit. Inte en chans.”
Vi går under tystnad intill vägrenen, där löv och slokande gräs börjar förbereda sig för vinterns ankomst. Jag ser ljusare ängar en bit bort och hoppas de kan leda oss bort från vägen, till någon form av bebyggelse. Vilket den också gör. Vida åkermarker och nyskördade hagar breder snart ut sig och övervakas av tre stora gårdar. Vi tar sikte mot dem och snirklar oss fram på en upptrampad stig som korsar en fårhage. De misstänksamma djuren plirar mot oss och formerar sig i en ullig klunga.
”Som att vi skulle rå på er”, hojtar jag roat. ”Två klena krakar, mot ett, två, tre, fyra … tretton får.”
Jenny drar på munnen och tar min hand. En stilla våg av lättnad värmer hela mig och jag kramar den lätt. Hon är mitt vackraste. Trots den svarta kappans påminnelse om verkligheten. Eller de djupa ögonens skuggor efter dagens tårar. Och de svarta stövletternas leriga spår av kyrkogård. Vi drar en djup suck tillsammans och för ett ögonblick är just den här promenaden det bästa som kunde hända oss precis just nu. Kanske är den ett av livets sätt att kämpa emot?
”Vad gör ni här?” ekar en sammanbiten röst och avbryter vår tillfälliga frid. ”Vandra över privata marker hur som helst!”
Jenny backar intill mig och jag får samla all min kvarvarande styrka för att behålla något slags sunt förnuft. Han står en bit bort, vid kanten av mittengårdens tun och bevakar oss. Jag håller upp en hand och nickar mot honom för att ge oss lite tid att komma närmare. Vilket inte blir ett dugg bättre, eftersom han plötsligt visar ett gevär.
”Vänta! Vi är bara ute efter en telefon”, insisterar jag och hör hur rösten spricker. ”Vi körde på en hjort … alldeles nyss.”
Han drar handen över sin gråspräckliga mustasch, sänker geväret och nickar misstroget. Vilket får mig att andas ut. Tills jag ser den. Döden. Japp, den fick mig igen.
”Jag har precis fått skjuta han”, muttrar gubben och nickar mot en livlös hundkropp vid sina fötter. ”För jävligt.”
”Men åh”, utbrister Jenny och böjer instinktivt knä vid den gräddvita pälshögen. ”Vad ledsamt.”
”Mmm”, fnyser gubben. ”Sicken idioti det är.”
”Vilket?” undrar jag.
”Allt.”
”Beklagar verkligen”, suckar Jenny från marken medan gubben granskar mig med brännande blick och rynkar pannan.
”Så, vad är ni för några? Finklädda ute på vift, på mina ägor?”
”Jag heter Mike. Det här är min Jenny.” Mina tinningar spänner av trötthet och jag låter blicken glida ut över åkrarna. Innan jag möter hans blick igen får jag syn på en liten hög av vilda blommor och ett träkors. De ligger just bakom hans grova kängor. Jag sväljer hårt. ”Och jo, vi har precis varit i grannbyn … och begravt hennes pappa.”
Flera rynkor bildas i gubbens, redan fåriga, ansikte. Han räcker fram sin hand och svär lågt.
”Harald”, säger han och sneglar sedan mot Jenny. ”Vilken idioti.”
Jag svarar inte på en gång. Vad ska jag svara på det? Jag håller nog kanske med. Eller gör jag det? Är ALLT idioti? Om någon hade påstått det för tjugo minuter sedan hade jag säkerligen sagt mitt ja och amen till det. Men nu?
”Jag håller delvis med dig.” Jag sätter mig på huk och stryker Jennys rygg. ”Men det finns en del vettigt i livet också. Trots allt.”
Döden är väl idioti. Men jag inser att trots sina stötar leder jag nog fortfarande. Om det nu är en tävling. Man kan väl bara förlora mot döden om man ger upp?