Livet går i säsonger, i år, månader … ja i dagar, timmar och numera, räknas minuterna. Tiden, mina vänner, är tydligen vår bästa vän eller värsta fiende. Och vet ni? Jag avskyr att det är så. Jag vill kunna vila, lulla, läsa, slumra, springa, jobba, njuta, käka. Utan ett påtvingat tempo. Vill till och med få stressa utan tvång!
”Ja? Och vem vill inte det?” undrar du, en aning provocerat. För är det något vi verkar ogilla, är det att dessutom bli påminda om det där gastkramande tempot. Och om kraven. Jag kanske bara talar för mig själv och det är helt okej i sådana fall. Men, hur hamnar vi där att vi knappt orkar reflektera och stanna upp om något eller någon påminner oss om att ”vi kanske lever en aning panikartat nu?” Att det lätt blir något vi viftar bort? För; ”Ärligt talat, har jag väl inte någon himla tid att ändra på något.” Och om det skulle handla om panik i en relation, ”Hur ska vi hinna ta extra tid att prata? Att se varandra?” Eller, ”Fast, vi mår väl bra? Det är ju alltid lite extra stressigt i början på hösten, eller före jul. Eller i början på året, eller innan semestern … ”
Jag har med mig tider och stunder i bagaget som gör att jag inser att det hade varit så mycket mer kostsamt, rent av förödande, om jag inte hade slutat vifta bort, inte slutat trycka undan. Game changers. De kommer nämligen. Hur de än ser ut. De sveper in, genskjuter eller slår ner. Klädda i form av en betongvägg, en relationskris, ett dödsfall, en sjukdom, en trotsig 1-åring, 2-åring, 3-åring, 14-åring … En krävande förälder, en oförstående chef.
Game changers. Då allt bara stannar. Förutom tiden. Den rullar för tusan bara vidare. Du själv är din tillgång då. 175 cm vishet. Eller 67 kg smartness. 189 cm intellekt, eller 45 kg empati. ”Men tänk om jag är 160 cm ren trötthet? 55 kg ren uppgivenhet?” Våga se dig omkring. Vad finns det att omge dig med? Föräldrar, vänner, din partner. Söner, döttrar. Kollegor. Vågar du se dem? Be om hjälp? Då har du plötsligt plussat på dina tillgångar. Samlat på dig resurser och bollplank. För att faktiskt kunna ta övermäktiga beslut utan att drunkna, möta svarta helger men ändå orka gå upp en måndag, se svåra verkligheter och ändå räcka ut en hand. Falla ner i sorg utan att gå under. För du har någon som fångar upp dig. 178 cm klok kollega. 166 cm varm partner, 135 cm lekfull dotter, 68 kg lyssnande brorsa.
Vi kan inte ändra på tiden. Men vi kan kanske hjälpas åt att justera synen på den? Påminna varandra om att livet i sig, inte är så enkelt. Har någon i världshistorien någonsin fått löfte om att det ska vara det? Så, när vi får möjlighet att bromsa in, lulla, slumra, njuta, leka, jamma, käka eller springa, så måste väl det vara att just ta vara på tiden?
Så, sakta men säkert börjar jag inse. Att jag banne mig vill bli vän med tiden. Och visst finns det något lugnande och uppmuntrande jämlikt i C.S Lewis ord:
”Framtiden är något varje människa når med en hastighet av 60 minuter i timmen, vad man än gör och vem man än är.”
