Nu i veckan avslutar jag en kurs i litteratur och samhälle på utbildningen, där vi bland annat läst och diskuterat vittneslitteratur. Oerhört intressant och berörande. En uppgift innebar att skriva en skönlitterär text, utifrån en nyhetshändelse. Så här kommer en form av poetisk skildring av min upplevelse av nine-eleven.
Två bästa vänner i en lägenhet
Lagom stad mellan slätter och sjöar
Ingenting är större än vår bubbla
Skola och grubblerier är vår vardag
Trött eftermiddag, jag slumrar som bäst
Filmen i min dröm är något annat
Men hennes röst väcker mig, vittnar om verklighet
Kommer på fötter och gnuggar ögonen
Hennes ord är inte sanna, kan inte vara
”Tornen rasar, ett Pentagon som brinner”
Vår tv är tjock och bilden sticker
Ingenting av det kan vara annat än fiktion
Jag står
Vännen sitter
Tystnad som talar
Kuslig bris
Molnen har mer att visa
Askan vill virvla längre, högre
Chocken ska aldrig riktigt mattas
Rösterna aldrig helt tystna
Jag hör krafterna, fasar över mörkret
Jag ser hatet
Inte land mot land, inte makt mot makt
Jag ser människa mot människa
Allt finns kvar fast suddigt
Töcknet en vacker höstdag, i ungdomens stad
Fortfarande en vanvettig film
På våning två, med en bästa vän och en tjock tv